Avfallsimport och materialåtervinning

I denna rapport utreds proektets mål om hur materialåtervinning av avfall påverkas av import av avfall till energiåtervinning i Sverige. Utredningen omfattar både materialåtervinningen i Sverige och i de länder som Sverige importerar mest avfall ifrån: Norge, Storbritannien och Irland. Dessa länder exporterar avfall till energiåtervinning i Sverige, men också till andra länder.

Summary

Energiåtervinning är en del av avfallshierarkin, den prioriteringsordning som EU fastställt i avfallsdirektivet 2008/98/EG för hur avfall ska behandlas ur miljösynpunkt1. Avfallshierarkin listar förebyggande av avfall som det mest eftersträvansvärda före, i rangordning, förberedelse för återanvändning, materialåtervinning, annan återvinning (däribland energiåtervinning) och bortskaffande (deponering eller förbränning utan energiåtervinning). År 2015 gick 5,8 miljoner ton avfall till energiåtervinning på svenska anläggningar klassade som avfallsförbränningsanläggningar varav 1,3 miljoner ton var importerat (Avfall Sverige, 2016a). De svenska avfallsförbränningsanläggningarna får betalt för att energiåtervinna det importerade avfallet som år 2015 främst kom från Norge, Storbritannien och Irland. Avfall kan även energiåtervinnas på industrianläggningar, till exempel inom cementindustrin, eller på anläggningar med tillstånd att visst avfall, men inte hushållsavfall.

Sammanfattningsvis tyder studien på att import av avfall för energiåtervinning i Sverige leder till en kombination av minskad deponering av både behandlat och obehandlat avfall och minskad inhemsk avfallsförbränning i de studerade exportländerna. Den kunskap som framkommit i denna studie och i tidigare studier tyder på att den svenska avfallsimportens effekter på materialåtervinningen är små i praktiken, men kunskapen behöver fortfarande fördjupas.

Den svenska avfallsförbränningskapaciteten ökar. Det finns idag 34 avfallsförbränningsanläggningar i Sverige som har tillstånd att energiåtervinna hushållsavfall och en ny anläggning planeras. Den nuvarande avfallsförbränningskapaciteten i Sverige ligger på ca 6,65 miljoner ton och överstiger därmed det svenska behovet av avfallsförbränningskapacitet för att behandla inhemskt restavfall från hushåll och verksamheter med omkring 1,6 miljoner ton (Avfall Sverige, 2016b). Samtidigt som avfallsförbränningskapaciteten byggts ut i Sverige har EU ställt krav på att deponering av avfall ska minska inom EU, vilket har fått som följd att stora mängder avfall behöver tas omhand på ett alternativt sätt. Storbritannien och Irland har till exempel infört deponiskatt som har höjts successivt och Norge har infört förbud mot att deponera biologiskt nedbrytbart avfall. Svenska avfallsförbränningsanläggningar kan erbjuda konkurrenskraftiga mottagningsavgifter för detta avfall eftersom fjärrvärmenäten gör att energin i avfallet kan utnyttjas effektivt och på grund av höga svenska skatter på fossilt bränsle som gör att relativt dyra biobränslen blir huvudalternativet för produktion av fjärrvärme. För svenska avfallsförbränningsanläggningar styrs bränslevalet av marknaden och importerat avfall för energiåtervinning har i många fall visat sig ge lägre värmeproduktionskostnader jämfört med alternativa bränslen.

This report is only available in Swedish. English summary is available in the report.

Coworkers: Carl Jensen, Tomas Ekvall, Anna Fråne, Lena Youhanan

Year: 2016.0

Report number: B2266

Authors: Anna Fråne, Lena Youhanan, Tomas Ekvall, Carl Jensen